Ett år sedan diagnos

Minns extremt tydligt telefonsamtalet som kom kl 8.00 på morgonen av den veterinär som fortfarande är vår veterinär. Under morgontimmarna hade Eskil dippat rejält och rörde sig långsammare än min nästan 13-åriga Isak och jag visste vad budet skulle bli innan hon ens sagt den. Skulle hon inte ha ringt så tidigt så hade jag själv ringt in inom ett par minuter. Det rasar snabbt då det rasar. Men jag susade iväg till apoteket och hämtade ut medicin och på bara en timme eller två så var Eskil pigg igen.

Tänk att ett helt år har gått. Känns overkligt.

Ändå måste sägas att första veckorna kändes mycket längre än hela resterande året. Den ångest och oro som höll mig i sitt grepp den första tiden var obeskrivlig (kände ju till ett par beardisar som avlidit första veckorna trots medicinering). Sakta men säkert har oron släppt och vardagslunken tagit vid. Eskil mår bra. Visst finns det hela tiden i bakhuvudet att han behöver specialbehandling om han blir sjuk eller stressad, att han inte är som andra, att han kanske inte lever ett komplikationsfritt liv lika länge som en frisk hund - men i vår vardag flyter allting på nu. I stort sätt.

Puh.