Imorse skrämde Eskil slag på mig, bokstavligen. Jag vaknade innan väckarklockan ringde, bara några minuter, och klev upp. Gick på toaletten, tittade på den söta border collien som satt i givakt och sa "Nu är det morgon! Jag är REDO!". Och insåg att ingen Eskil syntes till. Kikade i köket - det var tomt. Kikade i hallen - tomt. Var ÄR han?!! Gick tillbaka till sovrummet och tänder lyset och ser en grå massa mot den grå filten på den grå biabädden. Alldeles livlös. Alldeles stilla. Med ryggen vänd inåt rummet (så han syntes verkligen inte i mörkret).
Aldrig har jag varit så rädd som då jag gick fram och petade på honom. Var helt säker på att han var död.
"Urfff..." lyfte han yrvaket på huvudet. "Vad vill du....?" När han väl vaknat till och reste på sig så såg han lika pigg ut som vanligt, inget fel på den hunden.
GUD vad han skrämdes! Han sov hur djupt som helst - han som har väckt mig innan klockan ringer så gott som alla morgnar sedan augusti. Och åtminstone stått redo då jag kliver upp, ivrig att få komma ut.
Jäkla hund - gör aldrig om det där!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.