Eskil har mått bra på sistone, några enstaka känningar från "magen" (om det nu är den). Han går på andapsin fortfarande men om jag fuskar någon dag så får han känningar - så jag är allt mer övertygad om att det är magen som spökar. Också. Det röda bajset han hade förut vete sjutton.
Sedan kom en till sak och stökade till det och som också kan ha bidragit till att han fick svårt att äta i våras. En tand! En rotfylld tand. Då Eskil var bara ca 9 månader så slog han av en hörntand och veterinären rådde oss att rotfylla den då det är en "viktig tand". Vi var till en tandspecialist som rotfyllde den efter alla konstens regler. Enda vi fick med oss var att den bör röntgas efter ett år, för kontroll. Det gjorde vi och allt såg fint ut. Men nu är han ju faktiskt 9.5 ÅR gammal. Och tanden har inte kontrollerats sedan dess. Nu gjorde vi slag i saken och det visade sig att tanden var alldeles murken. Veterinären som utförde ingreppet (specialist på tänder) sa att rotfyllningar sällan håller så länge - och speciellt inte då de är gjorda på en så ung tand som inte är färdigutvecklad.
Känns sisådär att han gått och haft en murken tand, säkert ont av och till i många år. Inte så konstigt att han haft svårt att gnaga på saker och på sistone inte velat äta hårda kulor. Nu efter att tanden är utdragen så äter han ALLT. Och gnager hejfriskt på allt han kommer åt. Så att han varit besvärad av tanden, det är då säkert. Men om det är den som spökat då han haft panikattacker, då han haft infektionsvärden som inte gått att förklara, då han haft nån dipp och varit låg...? Svårt att veta. Men nu är tanden ute i alla fall, hunden är läkt och han mår bra. Det är huvudsaken.
Och om jag någonsin har en hund som slår av en tand igen så kommer jag be dem dra ut den på en gång istället för rotfyllning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.